Both sides are real, at the same time.
The success, of course, of building not one but two entirely new strong and forward-looking nations from the heap of ruins whose people - by and large - for the longest time - have joined Hitler.
The shortcoming lies in dealing with the recent past with a combination of silence, explanations and collective memory loss.
Det är chockerande
och beklämmande när Jähner visar att antisemitiska tillmälen var fullt gångbara i samhällsdebatten som i det tidiga 50-talet formade den nya Västtyskland. Chockerande och beklämmande likaså när han visar hur kusligt snabbt det tyska folkets efterkrigsidentitet formades kring en offerroll. Det tyska folket var nazismens första offer, och tillvaron i den nazistiska nationen liknades vid en fångenskap i det största koncentrationslägren av dem alla – så kunde man på allvar uttrycka sig i seriös debatt 1945, ögonblicket efter att de verkliga lägren öppnats inför en chockerad värld.
Framförallt teg det tyska samhället om judeförföljelserna och morden på Europas judar. Ett tigande och slirande som, menar Jähner, upprätthölls rakt igenom den västtyska 68-generationens hätska uppgörelse med föräldragenerationen där man var mer intresserad av att demonisera den västtyska kapitalismen än av att tampas med det nazityska nära förflutnas helvetesverklighet. Först i det tidiga 2000-talet förmådde man närma sig frågor om den breda folkliga delaktigheten i nazismen; Jähner lyfter fram Götz Alys bok Hitlers folkstat som central, den kom ut 2005 – sextio år efter krigets slut och nazismens totala nederlag.
Allt i Harald Jähners
Vargatider är inte svart och beklämmande. Han skriver flödande och precist, rikt på nyanser och detaljer men samtidigt uppfriskande klart i värderingar – här i supersolid översättning av Svenja Hums. Ofta med en road ironi, som när han konstaterar att produktformgivning var en viktig del i skapandet av Västtyskland och att ett litet njurformat kaffebord blev kvittot på ett ”avnazifierat boende”.
In the end, Jähner also succeeds in opening the story of a historically unique and incredible period to universal points of contact.
The strange process of de-Nazification revolved so much around the, for most familiar, compromise between the right path and the passable path, albeit with extreme variables.
Like when West Germany's first Federal Chancellor Konrad Adenauer appointed the Nazi lawyer Hans Globke - who in 1935 was one of the authors of the anti-Semitic Nuremberg Laws - as chief of staff in his new government.
Adenauer's comment: "You do not pour out the dirty water as long as there is no clean water".