Hade det varit en film hade denna tillrättalagda fest fått en skakig tvåa i betyg. Det är märkligt att världens största underhållningsindustri inte kan producera skarpa och underhållande filmfirarfester.
Galans producenter lär dock bubbla av tacksamhet till skådespelaren Will Smith som verkligen gjorde sitt för att höja temperaturen när han ”lappade” till Chris Rock som hade skämtat om Wills fru Jada Pinkett Smith. Notera citattecknen i förra meningen, det var sannolikt inte en riktig smocka. Till skillnad från i princip alla mer eller mindre insatta bedömare misstänker jag fortfarande att det var fejk.
Men varför skulle han göra något sådant? Vem tjänar på det? Frågar då vän av ordning – och glömmer att vi pratar om en händelse som inträffar i ett tempel fullt av exhibitionister, i en bransch som tjänar miljarder dollar på att sälja illusioner. Att det i händelsens mitt står två rutinerade skådespelare.
Smockan sitter dessutom fint ihop med Will Smiths bisarra vinnartal (för bästa huvudroll) som gick i religiös stil där han utmålar sig själv som ”a vessell for love” (ungefär ett ”kärlekens kärl”), en man som precis som hans rollfigur i King Richard försvarar sin familj med näbbar och klor. Det var sannerligen ett märkligt patriarkalt tal.
Oscarsgalan har tappat tittarna successivt under åren, och vid förra årets covidanpassade gala halverades publiken (till drygt tio miljoner tittare) och är i gravt behov av snackisar. Och en snackis fick de. Twitter sjuder och frustar. Och jag ägnar en massa utrymme till något som kanske, kanske inte är en pr-stunt. (Okej då, jag kan ju ha fel...).
I jakten på den breda publiken har man lustigt nog härmat vår egen Guldbaggegala, dels genom att gömma undan de tekniska och mindre publika kategorierna, och istället klipper in dem här och där i sändningen, dels genom att instifta ett ”fan prize”, ett slags biopublikens pris som ska få gemene man att intressera sig för en fest som anses vara för intern.
På det stora hela var det en präktig och sentimental firmafest (med störande många reklampauser) som premierade det konventionella. Som just Will Smiths tydliga spel i King Richard framför Benedict Cumberbatchs subtila insats i The power of the dog, som Jessica Chastain i biopicen The eyes of Tammy Faye framför Olivia Colmans dovt strålande prestation i Maggie Gyllenhaals finmejslade drama The lost daughter.
Och framför allt att den känslomanipulerande och förutsägbara Coda vann det fetaste priset framför Jane Campions intrikata och snygga produktion The power of the dog som dekonstruerarwesternmyten på ett finurligt vis.
Sedan några år utan galavärdar bjöd man detta år till med hela tre kvinnliga komiker, Amy Schumer, Regina Hall och Wanda Sykes vilket borgade för lite rapp humor men den föll, med några få undantag, platt till marken. Man kan gott återgå till den förarlösa galan nästa år. Eller anlita Will Smith.