Movie review: Slippery dreams of infidelity in Until the sun rises

Peder (Mikael Persbrandt)

runs on his old love Hanna (Vanna Rosenberg) in a beautiful Stockholm and both feel an attraction.

But should you leave a pleasant and uncomplicated marriage just because the feelings for an ex flare up again?

Med hjälp av en gammal bok om drömmar från 1500-talet hittar Peder ett sätt att båda äta kakan och ha den kvar. Han och Hanna kan mötas i drömmen, i den astrala dimensionen där medvetandet befinner sig medan kroppen ligger i sängen och sover. Ett sådant möte kan knappast räknas som otrohet, eller hur? Problemet är bara att sedan hålla isär drömvärld och verklighet.

regisserat, skrivit manus och spelar själv rollen som Hannas omtänksamma make. Att han är bra på skildringar av relationer, i synnerhet kärleksrelationer, har han visat många gånger. I Ogifta par – en film som skiljer sig (1997) och tv-serien Jävla Kajsa (1999) till exempel. Ofta skildras karaktärerna med mycket humor och en hyfsat icke-dömande blick. Så också här. Frågan om huruvida det är moraliskt okej att vara otrogen i drömmen är till exempel inte särskilt viktig, i stället är det frågeställningar som ”Är jag lycklig?” eller ”Fyller jag mina dagar med innehåll?” som tar större plats.

också Dalles kroniska förkärlek till samhällssatir och här är det Peders yngre riskkapitalistkollegor som är det primära målet. Slynglarna skjuter pilbåge på antika konstverk och investerar i hönor – rikedomen har gjort dem aningslösa och uttråkade. Lagom tramsigt, lagom kul. Men också med ett stråk av sorgsenhet – många gånger nuddar filmen vid temat ålderdom och Peder och Hannas historia är på sätt och vis en stilla undran över livets alla möjligheter som blir färre ju äldre vi blir.

Men humor och livsbetraktelser till trots går det inte att komma ifrån att filmen är slirig och på sina håll riktigt fånig. Relationsdramer med både komiska och övernaturliga inslag kräver en stark regissörshand, annars halkar man ned i både pajighetens och förvirringens träsk, vilket tyvärr är vad som händer i Tills solen går upp.

to watch the movie is to think that it is a Christmas story.

A carbohydrate-heavy caramel that is neither sweet nor tasty but has come to belong on the weekends.

When Christmas is over, it is immediately forgotten.