Ex-military William
Tell (Oscar Isaac) has been in prison for eight years for his crimes as a guard at the Abu Ghraib Torture Prison.
As a free man, he devotes himself exclusively to card games, having learned to count the cards and with it the ability to measure his chance of winning in percent.
A strange apathetic life that seems to lack purpose and meaning.
William does not even play to win big money, he always finishes on time and does nothing for those he actually wins.
En dag dyker en ung man upp i Williams ensamma tillvaro. Cirk, spelad av Tye Sheridan, förklarar att hans pappa också tjänstgjorde på Abu Ghraib, som upprättades i samband med Irak-kriget. Pappan dömdes också, men istället för speltorsk blev han beroende av smärtstillande och misshandlade sin fru och son.
Vi lever i en tid
när amerikansk populärkultur från millenieskiftet verkar sändas i repris: Marilyn Manson, Britney Spears och Sex and the city är tillbaka i nyheterna. Matrix 4 är på gång och baggymodet på stan liknar en musikvideo med Avril Lavigne från 2002.
Det är som om vi längtar tillbaka till en oskyldigare tid, men med selektivt minne. The card counter är en obekväm men nödvändig påminnelse om att samma period bär på arvet av mänskliga övergrepp som följde efter terrorattackerna den elfte september och Irakkriget.
Den unge Cirk presenterar en plan för att skipa rättvisa för både honom och William. Han föreslår att de tillsammans ska söka upp och tortera personen som delade ut order Abu Ghraib-fängelset: Major John Gordo (Willem Dafoe), som undsluppit rättvisan. William är lockad men inte övertygad. Men han tar ändå med sig Cirk på roadtrip från casino till casino, samtidigt som han minns tillbaka på sina gamla synder i mardrömslika sekvenser.
The card counter
är genomgående en stillsam och melankolisk film, något som gör tillbakablickarna till Abu Ghraib ännu mer chockartade. Med ett flygande foto filmat med fisköga hamnar publiken som en fluga på väggen (som är nedsmetad med mänsklig avföring). William instrueras av Major Gordo om att ”det handlar inte om att följa en manual”, och i varje hörn blir någon misshandlad, hotad med skällande hund eller sexuellt förnedrad till tonerna av death metal.
Snart dyker en annan möjlighet upp i form av La Linda (Tiffany Haddish), en charmig fixare för en investerare som erbjuder att finansiera Williams spelande i utbyte mot delat byte.
Det verkar som om en begynnande romans kanske kan döda hans demoner. Men bara kanske. Det här är trots allt en Paul Schrader-film. 70-plussaren är nog fortfarande mest känd för att ha skrivit manus till Martin Scorseses Taxi driver (1976), Tjuren från Bronx (1980) och Kristi sista frestelse (1988), men även för regi och manus till American gigolo (1980) vars erotiska estetik cementerade Richard Gere som manlig sexsymbol.
The pessimism of the
70's golden film (where the hero often lost) has survived in Schrader despite the rest of the culture moving on to more adapted stories.
His worldview seemed to reach its peak in 2017 with First reformed about a priest who becomes so climate-depressed that he turns into an eco-terrorist.
The card counter is not quite as hopeless but is definitely not a first date roll.
On the other hand, it is terribly well-played and atmospheric and shows how our worst mistakes can haunt our subconscious long after the world has moved on.