Ultra-violence, car fetishism

, anabolic steroids and sadistic sex.

Yep, this is the film that this year took home the arthouse world's finest award: The Palme d'Or at Cannes.

Den som hystar hem den åtråvärda statyetten brukar, med några få undantag, vara ett verk som samtalar med intellektet men franska Julia Ducournaus våldsmacka går rakt på reptilhjärnan. Och syncentret. Det är en film som börjar och slutar med Bilden. Och Kroppen. Via sinnrika, udda bildval och vinklar, vilket märks redan från start där kamera tycks panorera inuti ett väloljat, svart glänsande motorrum på en bil. Rent onanistiskt. Till och med sensuellt, om man är lagd åt det hållet.

I centrum för

denna mentala malström av kött och metall står Alexia, en ung kvinna som var med om en bilolycka  som barn och ådrog sig en skallskada som läkarna lagade genom att operera in en titanplatta istället för skallben. Hon jobbar nu med att dansa lättklädd på bilutställningar där horder av flåsande machomän står och fluktar närgånget på hennes ålande kropp. Vilket för övrigt även kameran gör, om regissören hade varit man skulle begreppet den manliga blicken krydda varannan recension av Titane.

Alexia verkar ha varit en knepig tjej redan innan olyckan men i vuxen ålder har hon helt tappat det där som kallas mänsklig gemenskap. De som kommer för nära, tränger sig på, avlivar hon utan misskund. Det är bara i bilen hon kan vara sig själv och leva ut sina lustar. Bokstavligen. Hon blir nämligen gravid efter att ha haft sex med en bil. Alltså inte

i 

en bil, utan

med

en bil. Till tonerna av sakral musik.


Nej, den har vi inte sett förut.



Man kanske kan

interpret it as an updated version of the virgin birth that brought Jesus into the world.

Sure, there are some Christian tracks here, but that's not uncommon in movies made in the Catholic soil.

It does not have to mean anything - but maybe it does.

Then it's easier to see the relationship with the Canadian icon David Cronenberg.

Especially his previous films.

The same kind of body-horror, the same twisted psychology that animates what we others thought was soulless.

Nothing is explained unnecessarily here, the logic and consequence that exists is at a primal psychological level.

Yes, it is probably, as often otherwise, about something as banal as the desire to belong, in this way Titane speaks beautifully about loneliness, but the execution is, as you have already understood, peculiar.

Now it

does not come as a surprise to anyone who has seen the filmmaker's (in narrow circles) famous cannibalistic debut Raw.

Like it, Titane is a furious film, directed as if life depended on what strikes itself, trudging through grotesques as if it were vanilla sex.

Someone gets a chopstick straight into the brain, via the ear, another a chair leg pressed down the throat with deadly force and so on for a while, with penetration of various kinds.

Sex and gender as both means and goals.


A queer thriller that plays with and erases gender boundaries.



Many nice words, but is it good, then?

Well.

Yes!

A cinematic premium that feels impossible to grade.

Could be both a second and a fourth.

"Good" is too blunt a word.

Rather strenuous and uninterruptedly fascinating.

Sink into the passenger seat and let the Titane happen.