Enligt Kristina Holmsten, barnmorska i Hudiksvall, var Uppdrag gransknings reportage ”Spricka hela vägen” som sändes 2011, en sorts väckarklocka för kliniken.

– Vi hade bara jämfört oss nationellt och vi låg alltid bland de lägre så vi tyckte att vi var lite duktiga. Men sen kom det här programmet Uppdrag granskning som jag satt hemma i soffan och såg, och tänkte att vad tusan hakar! Finland har ju jättelågt! Alltså det här är ju inte klokt det måste ju finnas saker vi kan göra.

Långsamt framfödande

Sagt och gjort. Sedan 2014 har personalen på kliniken i Hudiksvall kontinuerligt utbildats i hur de ska göra för att förebygga att kvinnan som föder går sönder.

Metoden de arbetat fram är komplex men går i huvudsak ut på barnet ska födas långsamt.

– Sedan så är det en massa olika faktorer som påverkar farten – kommunikation, position, värkarnas kraft och såna saker, säger Kristina Holmsten.

Hålla emot och vara två

Att hålla emot kvinnans mellangård och att försöka vara två barnmorskor i rummet precis när barnet kommer ut är andra delar av de rutiner som Hudiksvall numera följer. 

Zoltan Zavacki, överläkare och medicinskt ansvarig på kliniken, lyfter också fram att personalen jobbat tillsammans mot ett gemensamt mål: 

– Alla var ju villiga att lämna sina gamla vanor, säger han till Uppdrag granskning.

”Strukturerat arbete som vi gör varje gång”

Uppdrag granskning och SVT:s lokala nyheter har låtit göra en analys av andelen bristningar i olika regioner under åren 2016-2020. Den visar att det är hälften så stor risk att drabbas i Gävleborg som i Stockholm. Och i Gävleborg är det Hudiksvall som ligger allra bäst till.

Att få förlossningsbristningar registreras skulle också kunna bero på att bristningar som uppstår inte hittas. Men att det är så i Hudiksvall det avfärdar Kristina Holmsten bestämt. 

– Det tror jag absolut inte. Vi har ju inte bara blivit duktigare på att förebygga bristningar, vi har även blivit duktigare på att hitta bristningar och åtgärda bristningar. 

Hur kan du vara säker på det? 

– Därför att vi har utvecklat våra metoder och våra kunskaper om anatomi. Och för att vi har ett strukturerat arbete som vi gör varje gång.