No one speaks
Småland and large parts of the romance suite are rationalized away.
Not much to say about it, but where's the misery?
Where is the emaciated realism that contrasted Jan Troell's poetic imagery?
Because despite the fact that there is talk of how much they suffer at home in Svedala, it is not really visible on the screen.
Everyone is a little too welcoming, does not have the shadow of death on his face.
No, it's not nice to compare with Jan Troell's masterpiece, but still the comparisons are queuing up inside the forehead.
As a film nerd, it is the 50-year-old film that is the "original", rather than Vilhelm Moberg's romance suite.
But it happens
when they come to America.
Here you get a good mix of epic and relationship drama.
And the craft really can not be complained about.
There is print in the photo, it is credible and detailed production design - and the acting is as it should be.
Even the smallest emigrants have their good times on the canvas.
Utvandrarna 2021 är en skapelse av sin tid och lyfter sålunda fram Kristina (Lisa Carlehed) och barnen mer än vad Vilhelm Moberg eller Jan Troell gjorde, medan den träaktige Karl Oskar (Gustaf Skarsgård) får stå i lätt skymundan. Det är en rimlig revidering eftersom den manliga huvudrollen inte är speciellt komplex. Han vill bara framåt, bort från det gamla, medan Kristina lider av mer intressanta tankar, tvivel och vantro. Å andra sidan är Karl Oskar berättelsens trogna motor och framåtrörelse.
Manuset ger också
en talande bild av hur de hierarkier och maktpositioner som den prövade familjen har flytt, ganska snabbt växer fram även i USA. Kyrkans män försöker först hindra folk från att lämna hembygden, vill få dem att acceptera sitt elände som varandes en prövning från Gud, eftersom det gör dem lättare att styra. Men när människorna ändå reser, följer kyrkan efter och ser till att återskapa den gamla ordningen i det nya landet.
Budgeten är väl tilltagen, drygt 120 miljoner kronor, och med en sådan kommer konflikten mellan en produktions kreativa och ekonomiska gäng som ett Amerikabrev på posten. Samma sak här, där den norska regissören Erik Poppe tydligen lär ha fått kämpa hårt för att freda sin vision mot de svenska producenterna som ville ha storfilmsvaluta för pengarna. Mer romantik, mindre politik, lär önskemålet ha varit.
Det ser dock ut
som man tagit en, om inte gyllene så i alla fall fungerande, medelväg. Politiken finns så klart där ändå, bara i det faktum att det handlar om människor som flyr svälten för att söka en framtid någon annanstans. Parallellen till nutiden är tydlig.
Even more current politics comes in the afterwords when we get to see clips from a lot of different refugee waves, from the old one that went to the United States all the way to the one that nowadays moves towards our part of the world.
Not subtly direct, but beautiful - and the documentary scenes actually give the just finished viewing greater weight.
In short, certainly no crash landing but also not an obvious triumph.