It's not a

requirement but it undeniably helps to have a weak spot for 60's pop.

It starts and ends in undulating and dated hit music - and in between, the soundtrack pumps on like a manic retro jukebox.

Petula Clark's fine old earring Downtown from 1965 has a special role in this context.

Det är dit, till Londons innerstad, som Ellie kommer – en i dubbel bemärkelse storögd ung kvinna från Cornwall som lämnat sin älskade mormor bakom sig för att söka lyckan i huvudstaden. Mamman tog livet av sig när Ellie var liten och det psykologiska arvet ligger som ett hotande moln över dotterns tillvaro – inte minst då Ellie har en förmåga att se de döda.

Klasskamraterna på

modeuniversitetet tycker att Ellie är en töntig lantlolla och har ingen förståelse för hennes faiblesse för 60-talet, så den utfrusna huvudpersonen lämnar studentboendet och flyttar i stället in hos en gammal ensam dam. Och sedan bär det av i en mix av drömmar, hallucinationer och möjligen tidsresor, där Ellie får kontakt med en annan kvinna, Sandie (Anya Taylor-Joy från Queens gambit) som levde i Soho för 50 år sedan.


Ellie är först överlycklig över att få besöka the swinging London men inser snart att tillvaron där knappast svängde för alla kvinnor.

Den brittiske regissören och manusförfattaren Edward Wright har en lång lista av genrehybrider bakom sig, främst skräckkomedier som Shaun of the dead och Hot Fuzz men även den nyligen hyllade biljaktsromantiska Babydriver. En ”skojarmatte” som mamma skulle ha sagt, en spjuver som ständigt trotsar branschens naturlagar.


Vilket ju måste applåderas.



Det gäller i högsta grad

även för denna rastlösa skapelse som hoppar från musikal till komedi med dramainslag, över rape-revenge och vidare till psykoskräck a la Roman Polanskis Repulsion (det är uppenbart inte bara Ellie som gillar 60-talet).

För att hyllningen till nämnda decennium ska bli komplett dyker även den gamle glidaren Terence Stamp upp här – som alltid i en skönt dubiös roll. Här gör han en långfingrad typ som går under smeknamnet Tafsaren och som på ”sin tid” var en kvinnomagnet, och fortfarande är det, om man ska tro honom. Det ska man inte.

Edward Wright is such

a polished and skilled filmmaker that the entertainment value is intact from start to finish, as a genre exercise it is flawlessly and nicely executed, but despite all these dramaturgical curves, it is not a film that leaves traces.

All the twists and turns that are probably meant to make us splash around in the cinema seats are a little too clearly announced to surprise.

And so it is with multiple genre mixers ... The risk is always imminent that it will not be chopped or ground.

Neither exciting, funny, sensitive or nasty enough to make the superlatives dance in the vocabulary.


Still clearly worth seeing, but above all: worth listening to.

Keywords: