Den här ambitiösa

serien är baserad på journalisten Thomas Pettersson bok Den osannolika mördaren som hävdar att det var grafikern Stig Engström, även kallad Skandiamannen, som i en överloppsgärning tar livet av Olof Palme och då för alltid förändrar landets självbild.



Serien lotsar oss med frekventa tidshopp, från Engströms barndom ända fram till nutid, inklusive presskonferensen i juni 2020, där åklagaren Krister Petersson säger att det med största sannolikhet var just Stig Engström som utförde dådet.



The story progresses step by step but confidently in a well-tailored suit that we recognize from other works (Call Girl, Gentlemen and The Hunt for a Killer) who wants to tell how it went when Sweden smelled sweaty nylon shirt and yellow Blend: crazy hairstyles, a rampant smoking and a scenography in a bureaucratic, green hue.

Did it look like that?

Perhaps.

In any case, it is a suggestive cliché.

Even if the resolution

is known in advance, there is a sucking feeling of looking at something important.

The scenes from the present, where Thomas Pettersson searches for truth, however, seem unnecessary and more narrative than narrative.

Hela skådiseliten är på plats, som sig bör i ett sådant här stort projekt. Men det

är

lite våghalsigt att klä väldigt kända namn i estetiskt utmanande frisyrer. Risken är stor att det snarare blir maskerad än trovärdigt drama. Ändå fungerar det faktiskt riktigt bra, vilket är en eloge till såväl aktörer och regi som kostym och mask. Överhuvudtaget en mycket stilfull produktionsdesign.


Men! – vi måste prata om Robert Gustafsson fettfeja.



Gustafsson gör

en suverän insats i huvudrollen, mejslar fram den här trumpna och ständigt missnöjda figuren i full relief. Men illusionen får sig en liten törn varje gång han dyker upp med sina silikonbaserade dubbelhakor. I de lägena är han inte Stig Engström, han är Robert Gustafsson med fettfeja.


Kravet på att rollfigurerna måste se identiska ut med sina verkliga förlagor kan, som här, vara ett black om filmfoten.

Varför inte lita på skådespeleriet förmåga att skapa illusion, eller välja en annan skådespelare som så att säga redan har fysionomin med sig. Ursäkta mig Henrik Dorsin, men du hade fungerat toppen som Stig Engström – som här faktiskt framstår som Ove Sundbergs ännu mer störda storebror (Dorsin visade ju i dramat Flocken att han full tillgång till sinnets mörkare nyanser).



Stig Engström var

enligt den här fiktionen en man som vill hänga med det coola gänget, som i hans fall var överklassen i Täby, men istället blev han ständigt pikad av arroganta alfahannar (Magnus Krepper!) som snabbt fick upp vittringen av hans pyrande osäkerhet. När den täta Täbyeliten rackade ner på Palme med salivstänkande hat såg Stig Engströmsin chans till att stiga i statusgraderna.


In other words, it was the upper-class Palme hatred that paved the way for the murder, but it was the inferiority complex of a weak soul that fired the shots.



In short, an exciting, stylish and worthwhile series that sympathetically manages its case in five episodes.


Yes, if Stig Engström was now really the killer, otherwise it's a pole out.

Keywords: