Movie review: Nice anarchist mix of styles in Heaven over Lebanon

It starts on

a boat that is about to leave the port of Beirut in 1977 when Swiss Alice leaves her beloved Lebanon to escape the civil war that only has one year on its neck but will continue for another fifteen.

At the same time as she sits there and is tormented by having to put the cow against her parents' home where there is a constant and strict mood, she writes a letter to her husband in which she summarizes what has happened since she came to Lebanon about 20 years earlier.

Den italienska men flerspråkiga skådespelaren Alba Rohrwacher är dubbelt aktuell denna premiärfredag, förutom den här huvudrollen även en sådan i italienska relationsdramat Från Neapel till Rom. Båda två är sevärda men denna är ändå snäppet mer intressant tack vare det inspirerade utförandet.

stunden är nämligen inte (bara) Rohrwacher utan kanske ännu mer den debuterande regissören Chloé Mazlo som förhåller sig skönt anarkistiskt till oskrivna (och skrivna) estetiska lagar. Efter att ha blivit lokalt berömd för sina korta och egensinniga animationer tar hon här steget fullt ut i det långa formatet och mixar stilar i en estetik som blir både skakad och rörd. Det är patinerade grovkorniga bilder, journalfilm, teatrala scener framför handmålade fonder, stop motion-animationer och vanlig spelfilm. Och så lite glad parisisk dragspelsmusik på det.

Med andra ord befriande kreativt och lekfullt  – och inte minst modigt för en nykomling i långfilmsdivisionen.

Alices tillbakablickar tar oss från den idylliska dåtiden då Beirut var medelhavets pärla och ett självklart resmål för 50-talets jetset, via hennes möte med den libanesiske kärleken Joseph och deras familjebildande, och fram till det kaotiska kriget – som först utkämpar sig på avstånd men snart kommer närmare och splittra parets liv och vardag.

av bomber och granater vägrar dock den envetne ingenjören Joseph lämna sitt laboratorium där han i decennier kämpat för att få upp den första libanesiske astronauten i rymden. Just den biten känns ett uns krystat metaforisk, om en man med bokstavligen högtflygande planer, men annars är Chloé Mazlo skapelse en angenäm upplevelse.

Okay, it gets a little cheeky here and there, and the mixed styles are, as I said, impressively bushy, but they also stand in the way of the illusion.

But at the same time there is a melancholy sad track that feels new and true, namely the realization that war in addition to its most immediate horrors also affects everyday existence, means that you can no longer enjoy the little things in life and perhaps worst of all: That you forget how to laugh.