Det lilla landet

som åsyftas i titeln är Burundi som gränsar till den lika småskaliga men mer kända nationen Rwanda. Eller ”ökända” kanske man skulle säga – på grund av det inbördeskrig under tidigt 90-tal som ledde till folkmordet där miljontals tutsier mördades av sina landsmän hutuerna.



Men kriget och den etniska utrensningen pågick även i grannlandet, där 12-årige Gaby bor med sin vite franske far, sin tutsi-mamma och syster Ana, och det är ur hans perspektiv vi ser och hör hur våldsamheterna sakta men säkert tar sig närmare hans trygga sfär.

För även om maktkampen mellan de två folkgrupperna lär vara gammal som gatan lever de under Gabys första 12 år ändå sida vid hans sida. Livet lunkar fram, Gaby hänger med polarna, pallar mango och håller koll på och, när det behövs, tröstar lillasystern Ana. Men plötsligt rister tillvaron till. Föräldrarna ska skiljas, vilket drabbar barnen hårt – samtidigt som vi vet att det bara är en droppe i den våg av blod som snart kommer skölja över dem.

And then

Alfred Hitchcock

appears

completely unexpectedly.

In my mind, then.

Even though he was hardly the first, the horror master is usually given credit for being a great mogul in the art of creating mental tension in the audience, ie what in English is called "suspense", and the recipe is simple: Give the spectator more information than those on the screen.


And rarely has there been unspoken tension from a film like this.

All the news clips from the abominations that took place almost 30 years ago come to life and start raging around in the memory bank, making one want to step in and lift Gaby and Ana and all the others out of misery.

Small country is reminiscent of fiction's unique ability to bring life to reality and how a staging, through psychological reflection and sympathy, can generate a kind of acute empathy with the main characters better than most documentaries.

Här får vi det

lilla

och

det (ganska) stora perspektivet samma gång, vilket skapar dynamik och spänning – även om Litet land aldrig zoomar för att fånga den riktigt vida politiska bilden. Den franske regissören Eric Barbier, som har filmat utefter författaren Gaël Fayes bästsäljande självbiografi, är istället trogen Gabys barnsliga syn på tillvaron. Vilket blir smärtsamt tydligt i scenen där pojken och hans syster dansar av glädje, mitt i krigskaoset, för att deras mamma har flyttat hem igen. De förstår inte att det är en säkerhetsåtgärd eftersom hon är en tutsi i hutuernas område. De tror istället att allt kommer att bli som förut igen.

Paradoxically, the recently acclaimed point of view makes the film a little less interesting for an adult eye, as events are simplified, mitigated and probably adapted for a younger audience.

In this way, Little Country perhaps best serves as an unusually lively teaching aid in the hands of an ambitious high school teacher.